Vapenvilan på 60 dagar mellan USA och Iran var aldrig ett riktigt fredsavtal. Den var bara en taktisk paus i striderna om den viktiga Hormuzsundet.
Islamabad Memorandum of Understanding minskade spänningen militärt under en kort tid, öppnade transportvägen delvis igen och lugnade marknaden lite. Men de stora politiska, militära och ekonomiska problemen blev ändå inte lösta.
En tidsgräns dolde den verkliga risken
Det plötsliga slutet på denna överenskommelse före deadlinen 16 augusti visar mer än bara ett diplomatiskt misslyckande. Det visar svagheterna i hela avspänningsmetoden.
Den viktigaste frågan var alltid om Washington och Teheran kunde göra om den tillfälliga lösningen till ett långsiktigt avtal.
Men överenskommelsen visade sig vara en kort lösning som bara sköt upp nya konflikter istället för att stoppa dem.
Vapenvilan undvek de svåra frågorna
En stor svaghet med vapenvilan var att den behandlade problemen på ytan, inte orsakerna. Kärnvapenfrågan förblev mycket känslig och sanktionslättnaderna politiskt osäkra.
Irans missilprogram och deras möjligheter att avskräcka i regionen tog de inte upp i huvudförhandlingarna. De bestämde heller aldrig något om framtiden för Hormuzsundet.
När sundet återigen blev fokus för militära motsättningar redan före mitten av augusti, började finansmarknaderna prissätta risk direkt.
Så blev sjöfartskonflikt en militär kris
Överenskommelsen slutade hastigt; det behövdes ingen lång diplomatisk process. Tvister om sjögränser, hinder för fartyg och trakasserier mot tankers orsakade snabbt krisen.
Dessa spänningar växte snabbt till stora militära insatser och nya flyganfall. I Persiska viken får sådana problem stora marknadseffekter.
Hormuzsundet är fortfarande både en geografisk flaskhals och en viktig faktor för energisäkerheten i världen.
Första chocken sprider sig i sjöfarten
De senaste höjningarna av oljepriset visar att handlare är känsliga för utvecklingen i regionen. När oroligheterna startar igen stiger Brentolja kraftigt i pris.
Men de första svåra effekterna syns också i fraktkostnader, snabbt ökande krigsförsäkringar, tillgången på tankfartyg och prisskillnader på fysisk olja. Logistiken för världshandeln får därmed press direkt.
Konsekvenserna går långt bortom oljan
Det som händer påverkar inte bara oljesektorn. Flytande naturgas, gödsel, råvaror för petrokemi och viktiga industridelar måste också fraktas genom Persiska viken.
Asien är särskilt utsatt, då regionen är beroende av energi från viken. Europa får troligen ny inflationspress genom stigande priser på energi och mat.
Tillväxtländer får ökade importkostnader, valutaförsvagning och svårare ekonomiskt läge.
Krypto står inför ett likviditetstest
För digitala tillgångar är effekterna både komplicerade och stora. Kryptovalutor sägs ofta vara skydd mot geopolitisk oro, men just nu är likviditet viktigare än ideologi när denna chock börjar.
När oljepriset stiger, ökar oron för inflation och viljan att ta risker minskar. Bitcoin och andra kryptovalutor rör sig nu nedåt tillsammans med aktiemarknaden.
Senare kan kryptovalutor ses som alternativ, särskilt om förtroendet för vanliga finansiella system minskar.
En paus sågs felaktigt som stabilitet
Ett vanligt misstag var att minskad panik betydde stabilitet. Men så var det aldrig.
Vapenvilan gav visserligen ett kort andrum, men tid i sig var ingen strategi. Eftersom de viktigaste tvisterna inte löstes före augusti, blev det tydligt att vapenvilan bara var en paus – inte en grund för varaktig fred.
Den felaktiga bilden var inte att konflikten kanske kommer tillbaka efter 16 augusti. Felbilden var att den aldrig hade försvunnit helt.
